Om boken: 1987 / Sitter, spänt utsträckt, med händerna på knäna och din fasta blick fäst på den gulnade väggen på rum för fångar i Pecek Palace är inte den mest bekväma positionen för att tänka. Men är det möjligt att tvinga en tanke att sitta på uppmärksamhet? Någon en gång - nu kanske det är omöjligt att ta reda på när och vem - kallade rummet för fångar i Pechek Palace för en biograf. Bra jämförelse! Ett stort rum, sex rader med långa bänkar, på bänkarna står orörliga människor, framför dem finns en kal vägg som ser ut som en skärm. Alla filmstudior i världen producerade inte så många filmer som de projicerades på denna vägg av ögonen på dem som väntade på ett nytt förhör, ny plåga och död. Hela biografier och de minsta avsnitten, filmer om en mamma, en fru, barn, en förstörd härd, ett förlorat liv, filmer om en modig kamrat och svek, om den du gav den sista broschyren till, om blodet som kommer att bli fälla igen, om ett starkt handslag , som förpliktar, är filmer fulla av skräck och beslutsamhet, hat och kärlek, tvivel och hopp. Lämnar livet bakom sig, alla här dör varje dag framför deras ögon, men alla föds inte på nytt. Hundratals gånger har jag sett en film om mig själv här, tusentals av dess detaljer. Jag ska försöka berätta om det. Om bödeln drar ihop snaran innan jag avslutar berättelsen kommer det att finnas miljontals människor kvar som kommer att skriva det lyckliga slutet.